Copyright © 2003 Wilmer Thomas

Summaries of selected litterature

[Rev 0.1], 2003-09-19, Written by Wilmer Thomas (work still in progress).

Featured books

This chapter summarizes some of the litterature used in the article serie Ancient Nordic sources - Geography and Logical Mathematics, all (and others) listed in Referenced sources, on page 91.

Table 23: Some referenced sources in summary:
Holger Bengtsson
Adam of Bremen
Arne Soby Christensson
H R Ellis Davidson
Carl-Otto Fast
Thor Heyerdahl & Per Lillieström
Mac Key
Verner Lindblom
Lauritz Weibull
Nordisk historia : forskningar och undersökningar

Adam of Bremen

[Rev 0.1], 2003-09-12, Written by Wilmer Thomas (work still in progress).

Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum

Summary of Adam of Bremen

The work of Adam, Gesta Hammaburgensis..., is a description of the deeds of the bishops and archbishops in northern Germany, the east-Frankish kingdom, from the days of Charles the great (died in 780s AD) up to archbishop Adalbert (who died around 1075 AD).
For the view of ancient Sweden, Adam gives descriptions of the ancient Sueonic kingdom in the land referred to (by other sources, e.g. Snorri Sturlusson) as Svìavälde, sometimes Svitjod or Svìthiod.
This description includes the famous account for the heathen cult of Ubsola, and the glorious golden temple.[Note 28]
The Gesta

In the four books Adam scetches, by the first three books, a chronological account of the work of the archbishops in Hamburg-Bremen, followed in the fourth book by a ethno-geographical account of the `Islands in the northern ocean', i.e. the Scandinavian countries.

A more detailed summary is given in the article A commented summary of Adam of Bremen, on page 140, together with a brief discussion on Adam himself.

Discussion on Adam of Bremen

Note 28
In the work of Henrik Janson, [Ref. 32], a revolutionary view on how to interpret Adams work is given, presenting the background in church-political conflicts between the German empire and the church of Hamburg-Bremen on one hand, and the pope Gregorius VII with his political interests on the other hand.

Janson concludes1 that the heathen (in effect lat. pagani, paganus) cult of Uppsala and the land of Sueones must in fact be read as a Christian society, but at that a Christianity that do not accept the church of Hamburg-Bremen, whom Adam represents.

Rather than reading Adams famous description of the heathen cult, these descriptions should be interpreted as a mental picture - where the golden temple represents the greed by which Hamburg-Bremen and its bishop Liemar consider the pope Gregorius to be driven by. Thereby, Janson deducts that at least part of the population in the Sueonic territories can be said to have been Christianed in the mid and late 11th century.

Arne Soby Christensson

[Rev 0.1], 2003-09-12, Written by Wilmer Thomas (work still in progress).

Cassiodorus, Jordanes and the History of the Goths Studies in a Migration Myth

See [Ref. 77].

Publishers summary on History of the Goths Studies...


"A study in the myth of the origins and early history of the Goths as told in the Getica written by Jordanes in AD 551. Jordanes claimed they emigrated from the island of Scandza (Sweden) in 1490 BC, thus giving them a history of more than two thousand years. He found this narrative in Cassiodorus's Gothic history, which is now lost. The present study demonstrates that Cassiodorus and Jordanes did not base their accounts on a living Gothic tradition of the past, as the Getica would have us believe. On the contrary, they got their information only from the Graeco-Roman literature. The Greeks and Romans, however, did not know of the Goths till the middle of the third century AD. Consequently, Cassiodorus and Jordanes created a Gothic history partly through an erudite exploitation of the names of foreign peoples partly by using the narratives about other peoples' history as if they belonged to the Goths. The history of the Migrations therefore must be reconsidered."

A reader s summary on History of the Goths Studies...


I have had a first quick read-through of the new book by Arne Soby

Christensen Cassiodorus Jordanes and the History of the Goths",

Museum Tusculum Press, University of Copenhagen, 2002.

The book is based on the author's PhD thesis and consists of 391

pages. I found the book very interesting. If Wolfram shows us how

incredibly much we know about the Goths, Christensen shows us how

incredibly little we really know about the Goths. The book is, in my

view in a modern critical historiographic tradition, similar to

authors like Goffart and Hachmann. As such the author analysis and

revaluates many aspects, which others have come to accept as given.

In the first chapter, the author sets out the problem. The author

shows that Jordanes's Getica has become to be regarded as the

autorative source on Gothic history. The author shows that Swedish

Gothicism was based on the Getica and its veracity. The author poses

the question why scholars had become to value the writing of a rather

insignificant and limited author like Jordanes over that of a far

more erudite scholar like Isidore of Seville. The answer is that

Jordanes claims to have based parts of his Getica on real Gothic

traditions (carmina prisca).

Chapter 2 deals with the literature that mentions the Goths prior to

Cassiodorus/Jordanes. The author establishes that Roman and Greek

sources knew very little about the Goths, especially did they know

nothing about the origins of the Goths. The author also reminds us

that identifications like the Gotones with the later Gothi should not

be taken for granted. There is no definite proof that these were

really the same people, only circumstantial evidence, some of which

does not fully convince.

In Chapter 3, the author analysis Cassiodorus' writing like the

Chronica and Variae. The author shows that all information about the

Goths in these works was taken from classical sources. There is no

sign of a Gothic tradition in these works. Chapter 4 deals with

Jordanes' background and other works.

In Chapter 5, the author analysis the Amal genealogy. He shows that

the genealogy which starts in the time of Domitianus cannot have been

a Gothic tradition. The king Dorpaneus, which Jordanes/Cassiodorus

made into an Amal, was in fact not even a Goths. Jordanes Getica is

essentially out of line with contemporary authors like Tacitus. The

author also shows that identifications like Gapt with Gaut and Hulmul

with the Danish Humble are not convincing, and have been given very

controversial treatment in the literature.

In Chapter 6, the author deals with the Gothic kingdom of Ermaneric.

The author shows that all the information here was borrowed from

Ammianus Marcellinus and was essentially not a Gothic tradition. The

famous name list of subjugated peoples was very controversially

interpreted in the literature. At least some of the names were

invented, probably by Cassiodorus and/or inspired by the tales of

Aesti emissaries at the court of Ravenna. Alas, they were not handed

down by Gothic tradition. The perplexing thing is that Ermaneric was

not praised in the Gothic carmina prisca either.

Chapter 7 reproduces the evidence and argument to show that the

various names of the Goths (Vesi, Ostrogoths, Greuthungi, Tervingi)

were not ancient at the time of Cassiodorus. Instead, they only

appeared at the end of the 4th century and do not predate the

onslaught of the Huns, which is in contrast to the claims by


Chapter 8 deals with various aspects of the Goths' time in Scythia as

reported in the Getica. The author shows that the various elements

were borrowed from other Roman and Greek sources. Even the episode

with the Halirunnae, are essentially a Christian motif that cannot

have been passed down by Gothic tradition. The author also deals with

the personal names of Goths reported by Jordanes, such as the king

Telephus. The author states that Jordanes realised that he mentioned

many non-Gothic names in the early history of the Goths. Hence, he

introduced the apology stating that it is not uncommon for one people

to borrow the names from others. The conclusion to this chapter is

that there is no genuine Gothic tradition reaching back to this time

in Scythia reflected in the Getica. What is more, Jordanes, who

himself claimed to be a Goth could not contribute anything from this

own experience.

Chapter 9 deals with the migration from Scandza. The author provides

a thorough discussion of the names of Scandzian tribes as reported in

the Getica. The conclusion here is that these names do not provide

any support for a migration of the Goths from Scandinavia. Many of

the names have been made up by Cassiodorus. The author states that

nothing in the Scandza section can be linked to the Goths or Gothic

tradition. This is important since one argument in the past was that

the name of the Goths was preserved in Scandinavian place names like

Gotland, Oestergoetland and Vestergoetland. Instead, the author shows

that Cassiodorus in his research for the History of the Goths came

across not only the names Getae and Magog to which he linked the

Goth, but also the name Gautai in Ptolemy. This coincidental name

similarity with the Gautai inspired him to place the origin of the

Goth in Scandza. The author cites H.F. Nielsen (1997) "There are no

tenable philological arguments supporting a particular Gotho-Nordic

branch of Germanic, nor are there consequently any such arguments

supporting a Gothic migration from Scandinavia, as is sometimes

presented to be".

In Chapter 10 the author analysis the migration episode in more

detail. Again, he finds no evidence that suggests that the report of

Berig leading three ships of Goths (one of Gepids) from Scandza to

Gothicscandza, has anything to do with genuine Gothic traditions. The

Goths of the time had no such memory and the story is fabricated by

Cassiodorus. For example, Isidore of Seville provided various

possibilities for the origin of the Goths, but he knew nothing of

Scandza either. Even the name Berig may have been borrowed from Dio,

who reported about a certain Berikos, who was driven to flee the

island of Britannia at the time of Claudius I.

In Chapter 11, the author demonstrates that even important recent

events like the battle of the Catalaunian fields was not retold on

the basis of Gothic traditions. Instead Cassiodorus relied only on

Roman authors for information about such a pivotal event in recent

Gothic history.

Chapter 12 concludes the book. The author stated that the Getica does

not present a genuine Gothic history on the basis of Gothic tales or

songs. Instead it is a fabrication, bases on various Roman and Greek

sources and the wrong identification of the Goths with the Getae, the

biblical Magog and the Gautai mentioned in Ptolemy. What is important

is that the Goths had no notion of a common origin from Scandinavia

prior to Cassiodorus' invention of such a history. The final

sentences read " Parting is often a painful process, as in this case,

where we must relinguish something we have grown accustomed to

regarding as Gothic history. Accepting the loss can also be quite

challenging. Yet, if Cassiodorus created this part of Gothic historty

out of nothing, or rather, if he formed it by creatively using the

histories of other peoples and employing his own imagination, then

what we are losing is hardly the history of the Goths. It is merely

the author's fabrication fading away. On the other hand, it is

extremely interesting to investigate, from a contemporary

perspective, the narrative Cassiodorus was able to create and

presumably have accepted as the history of the Goths ..."

Overall, I think that this is an important book. It shows that the

one basis that linked the Goths with Scandinavia is only a

fabrication of an early 6th century Roman. The author even shows that

philological evidence for a Gothic link to Scandinavia does not

exist, just as there is no basis for linking them with the Getae and

the biblical Magog. Thus, the Getica which had dominated all research

on the Goths for centuries cannot be used to write the early history

of this people.

H R Ellis Davidson

[Rev 0.1], 2003-09-19, Written by Wilmer Thomas (work still in progress).

Nordens gudar och myter

Davidson presenterar i Nordens gudar och myter, [Ref. 16] eller [Ref. 17], en mycket initierad genomgång av bakgrunden till och innehållet i gudavärlden inom den nordiska mytologin.



Inledningsvis diskuteras hur de engelska förfädernas, vikingarnas och anglo-saxarnas, mytologi försummats på grund av den allomfattande övergången i en kristen terminologi och med de kristna värderingarna.

"Ett folks mytologi [...] rymmer en viss tidsålders eller civilisations tankar om den mänskliga tillvarons och den mänskliga andens mysterier, dess mönster för socialt beteende och dess försök att i berättelser om gudar och demoner famställa sin uppfattning av de inre realiteterna."2

För att söka något av den bakgrund som skapade denna mytologi går författaren tillbaka till störtandet av det romerska imperiet i Västeuropa som följdes av folkvandringstiden omkring 400 - 600 e.Kr, då angler och saxare med sina hedniska gudar och sedvänjor drog över kanalen medan franker, vandaler, alemanner, väst- och östgoter och ett tjogtal andra stammar sökte sig nya landområden.

Hon talar vidare om den kristna lärans spridning, från slutet av 500-talet till kent medan andra kristna förkunnare var verksamma i västra Britannien, som ledde till att de hedniska gudahoven snart nog fått ge plats åt de första kristna kyrkorna.

Däremot tog det betydligt längre tid att uppnå samma resultat i Skandinavien, där norrmännen kristnades först på 900-talet och 1000-talet under Olav Tryggvasson och senare Olav den helige. I Danavälde härskade Knut den store och när han erövrade England 1015 var han redan kristenhetens förespråkare.

Liksom den allmänna uppfattningen gör gällande, hävdar hon vidare att det mest hårdnackade motsåndet och fasthållandet vid hedendomen upprätthölls av svenskarna, då det först 1164 tillsattes en biskop i Uppsala3.

Vidare utgår hon från vikingarna som med sina härjningar utgör den andra vågen av hot mot Europa, där den första var de germanska stammarnas invandring i det forna romarrikets landområden under folkvandringstiden. Då de såsom bland de sista av Europas nordligaste folk antog kristendomen är det också här de mest levande och egentligen enda kvarvarande källorna finns att hämta till den fornnordiska, eller rent av forngermanska, mytologin.

Myterna i ny belysning

Hon diskuterar vidare de fåtaliga källorna och deras natur; de isländska sagorna, Beowulf och skaldediktningen som knappast förmår ge en heltäckande bild av hur den levande mytolgin påverkade folkens vardag i de nordligste länderna.

"Så mycket bör nu stå klart som att studiet av de nordiska myterna inte kan gå rakt på sak till enkla konstateranden och slutsatser."4

Däremot framhåller hon de övriga källor som finns att tilgå, utöver de skrftliga, såsom arkeologin "som utvecklats mycket under de senaste trettio åren"5. Hon påpekar nödvändigheten av att ta alla tillgängliga resurser till hjälp; källkritik av skrivna källor, religionshistorisk tolkning av symboliken men också tekniska medel för upptagande och konservering av fynd. Om stödet och den samtidiga faran med bl a ortsnamnsforskning och platser uppkallade efter hednagudar, tolkning av religös symbolik, forntida bildkonst samt runristningar, säger hon:

"Alla sådana kunskapskällor måste emellertid användas med stor försiktighet, ty det ligger ofta snubblande nära ttttill hands att byygga fantasiburna hypoteser på isolerade detaljer."6

Vidare diskuterar hon hur landvinningar inom psykologi och djurpsykologi bidragit till att vi lättare kan tolka myternas innebörd och funktion. Där tidigare förklaringar genom mytologi ska ha sökts för naturfenomen, och senare folklivsforskning använts som stöd för att tolka innebörden i den hedniska gudatron, går man idag mer på de framsteg som grundlades av C.G Jung när han påvisade hur symboliken i gamla sagor kunde ge eko i dennes patienters drömmar.

Därigenom framgår att symboliken i gamla sagor - och myter - haft en vitt spridd betydelse för människosläktet. Anledningen till att dessa bilder som målas upp genom mytologin visat sig vara så livskraftiga är att de ` uttrycker något av de önskningar, drifter och farhågor som är gemensamma för människan i alla tidsåldrar, stämningar och själslägen'7.

Emellertid kräver även denna vinkling på religionshistorisk forskning stor försiktighet, men en grundläggande insikt är dock den om att religionens ursprung innehåller `ett element av tro på nånting heligt, en makt utanför människan och större än hon. [...] Den instinktiva förnimmelsen av denna makt synes vara den drivande kraften i all religiös tro, överallt där människor slutit sig samman, hur enkel eller hur rikt utvecklad samhällsbillldningen än må vara.'7

Om syftet med boken säger hon avslutningsvis:

"Vår uppgift är att ta i betraktande det religionsarv som våra hedddniska förfädet efterlämnat och att ta ställning till des sart, innan vi försöker ställa det i belysning av andra mytologier.
Vi får inte längre se på studiet av mytologi som en eskapism från verkligheten och en flykt till primitivare folks fantasivärld utan som ett sökande efter en djupare förståelse för de dunkla drivkrafterna i människans inre."8

De nordiska gudarnas värld

Den prosaiska Eddan

Den poetiska Eddans skaldedikter var ännu högt uppskattade i nordvästra Europa på 1100-talet, då människorna var så pass fast rotade i den kristna tron att ett återfall inte var någon risk. Emellertid suddades under 1100-talets lopp minnet av de gemensamma myter som dikterna anspelade på alltmer ut, och det i takt med att kyrkans män fördömde dem som hedniskt otyg ledde till att de alltmer kom att suddas ut ur folkminnet.

Här gjorde då Snorre Sturlason en magnifik insats genom att planlägga och skriva en handbok för poeter och intellektuella; en handlening i poetiskt bildspråk - den prosaiska Eddan.

"Det råder ringa tvivel om att Snorre har givit oss en på det hela taget sannfärdig bild av den hedniska mytologin, sådan den på hans tid levde kvar hos skalderna. Ibland citerar han dikter som vi fortfarande har kvar, och vi förstår vad han hade i sikte; på andra ställen återger han verser ur förlorade skaldedikter eller berättar historier som synes vara sammandrag av nu förlorade epos; stundom är det uppenbart att han citerar stycken som han inte själv har begripit."9

Davidson framhäver dock en viktig ståndpunkt:

"Men [Snorre] var i första rummet en litteratör [...], inte folklivsforskare eller eligionshistoriker. Och han skrev på 1200-talet. Mycket av sitt material fock han från skalder som själva hade verkat i kristen tid. [...] Har vi bara klart för oss ahns begränsning kan vi emellertid inte finns någon bättre introduktion till den nordiska mytologin än den som Snorre givit oss."9

Davidson ställer följande frågor att beakta gentemot Snorres verk:

Gudarna och deras värld

Snorre hade enligt Davidson klok och tolerant, kristen inställning till den hedna tron. Han avvisade med kraft tanken att de gamla gudarna skulle vara djävlar, i stället förklarade han de gamla sagornas tillkomst så att människorna som förlorat förståelsen av Gud bara kunde förklara upptädandet av vissa stora hjältar i deras värld genom att de måste vara gudar, formade av en allsmäktig skapare, och att dessa hjältar därigenom kom att dyrkas just som gudar.

Han framlägger i den prosaiska Eddan teorin att mytologins gudar och gudinnor ursprungligen ska ha kommit från Troja, där Tor måhända var sonson till kung Priamos. Här räknas Odin till en av Tors söner, som med sin maka Frigg besatt stora trolldomskrafter. När Odin bosatte sig i Sverige upprättade han enligt Snorre hövdingar och lagar "efter mönster från Troja".

Första delen av Snorres Edda kallas Gylfaginning, sveket mot Gylfe10. Den berättas såsom svenske kung Gylfes färd till Asgård för att utröna om Asarna verkligen stammar från gudarna, som de framställer sig. Gylfe kallar sig Ganglere och förkläder sig, men kan ändå inte lura gudarna som möter honom med trolldom och förvänder synen på honom medna de återger historierna om gudarna och deras ursprung.

Davidson fortsätter framställningen med att återge beskrivningen av världsträdet Yggdrasil, och skapelsemyten från jätten Ymer och de första människorna, Ask och Embla, samt Asgårds beskaffning.

Asgård är gudarnas hemvist, medan Odin själv bor i Válaskjálf [i Midgård, denne författares anmärkning], en hall täckt med silvertak där han kunde sitta i sitt högsäte och famna hela världen i en enda blick. Valhall är de stupades hall, och Gimle en byggnad i Asgård med tak av guld, dit de rättrådiga kom efter döden. Alvheim ligger bortom Asgård.[Note 29]

Gudarnas antal anges av Snorre två gånger till tolv, förutom honom själv:

Tor, Balder, Njord och Frej (vanerna), Tyr, Brage, Heimdall, jättesonen Loke, samt mer okända gudar utan mycken diktning och mytbildning; Ull, Forsete Balders son, den blinde Höder samt Höner.

Bland gudinnorna återfinns Frigg (Odins fru), Freja (Frejs tvillingsyster), Skade (Njords hustru), Idun (Brages hustru). Därtill några som liksom de mindre kända gudarna knappt mer än omnämns med namn, som Siv (Tors fru), Nanna (Balders maka), Sigyn (Lokes maka), och Frejas tjänarinnor Gua och Fulla. Och slutligen Gefon, till vilken ogifta kvinnor kom efter döden.

Än intressantare är återgivningarna av det andra folket, jättarna, som stundom sägs bo `norr om gudarna'11. T ex Gerd, för vars skull Frej genom sin tjänare Skirner gav sitt eget svärd. En annan historia är den från Hyndlakvädet12 återgivna berättelsen om smeden - vilken visar sig vara ett bergatroll, alltså ett slags jätte - som mot löfte att få Freja till maka bygger en ointränglig mur runt Midgård men som luras genom att Loke lockar iväg dennes hingst Svadilfare för att få avtalet att misslyckas, så att Freja inte ska behöva gifta sig. Smeden slås ihjäl av Tor, och Loke föder ett tag senare ett föl, som kommer att kallas Sleipner - alltså Odins häst.

Även om Tor berättas en rad sammandrabbningar med jättarna, t ex resan till Utgårda-Loke. I den poetiska, eller äldre Eddan, återfinns Trymskvida, historien om hur Tor förlorar sin hammare till jätten Trym men genom att utge sig för att vara Freja som brud till Trym lyckas Tor ta den tillbaka och dödar både Trym och hela bröllopsföljet.

Gudarnas undergång

Historien om Balders död och Hermods färd till Hel, samt Ragnarök.

Baldersmyten behndlas även senare i boken, se De gåtfulla gudarna, på sida 130.

Jättar och dvärgar

Därefter fortsätter den prosaiska Eddan i en andra del, då Ganglere inte längre är med. Denna del kallas Skáldskaparmál och innehåller huvudsakligen dikter om hur jättarna försöker få övertag över gudarna och stjäla deras skatter.

Davidson återberättar historien om jätten Tjatse och stölden av Iduns ungdomsäpplen, om Kvaser och skaldemjödet, Tors tvekamp med Hrugner och tors besök hos Geirröd.

Förspelet till sagan om hjälten Sigurd Völsung handlar om hur Loke och Odin av misstag dödar Hreidmars son i utterhamn, och mot att inte dödas av dennes andra söner Fafner och Regin tvingas överlämna en stor guldskatt, som Loke lurar av dvärgen Andvare som bor i Andvareforsen. För Hreidmar och hans söner slutar guldskatten de erhåller som bot i fördärv; hans söner dödar honom och när Fafner som en drake lägger beslag på allt guldet får Regin den unge Völsungen Sigurd att döda honom, och eftersom Regin tänkt lura honom dödar Sigurd även honom.


De gåtfulla gudarna

Davidson framhåller att det ibland gudagestalterna framför allt är tre som reser sig över de övriga: Oden, Tor och Frej13. I bakgrunden står Freja vid sin brors sida, Frigg är Odens dimhöljda maka, och ännu svårgripbarare finns Njord, Frejs fader, och Tyr, en gång krigsgud och himlens härskare. Dessa motsvaras av kontinentalgermanernas gudomligheter, Wodan, Donar, Nerthus och Tiwaz.

En rad gestalter kan svårligen knytas till någon form av kult utan framträder endera som huvudperson i någon speciell myt, eller omnämns helt kort med sitt namn. Några tycks vara förbundna med vanakulten, sådama som Ing och Skyld, Ull och Byggvir och gudinnorna Gefjon och Skade. En del enligt Davidson till sitt ursprung ha varit heros (hjältar) som apoteoserats, eller införts i Norden från främmande land. Framför allt nämner hon bland dessa "tre framträdande figurer, som man inte alltför lättvindigt kan gå förbi, nämligen Heimdall, Loke och Balder."14

Brage och Idun

Brage omnämns av Snorre som skaldekonstens gud, och i Lokasenna beskylls han av Loke för att dra sig undan strid och gömma sig bland bänkarna. I hovdikter från 900-talet skildras Brage som medhjälpare när Valhall skall ställas i ordning för nyanlända stupade, men å andra sidan hänsyftar Loke på att Brage dödat sin hustrus broder, ett sammanhang som i övrigt är okänt.

Davidson framhåller att `Brage' möjligen kan ha varit ett smeknamn eller för att beteckna poesi i allmänhet - 800-talsskalden Brage den gamle Broddason kan knappast ha blivit en mytologisk gestalt, men Davidson anser inte heller det för troligt att han uppkallats efter en gud. Termen bragarmál betyder poetiskt uttryckssätt, men ordet har också en betydelse av `ledare' eller `den främste'. Vid högtidliga tillfällen avgavs bragarfull (bragelöftet), alltså hövdingens skål.

Brages maka Idun hade hand om odödlighetens äpplen som höll gudarna evigt unga. Snorre berättar hur Loke tvingas röva bort Idun och hennes äpple åt jätten Tjatse men sedan återför dem och räddar gudarna från ålderdom och död. Davidson berör diskussionen om Idun-myten som ett litterärt lån från den keltiska västern eller från klassiska källor, men menar att det förekom en uppenbar förbindelse mellan frukter, i synnerhet äpplen, och gudar redan i den germanska hedendomen. Därtill var äpplen förknippade med vanerna; Frej erbjöd Gerd ett gyllene äpple genom Skirner och i Völsungasagan ger Frigg ett äpple åt konungen som sitter på en gravhög och ber om en son. Davidson jämför vidare med den iriska gudinnan Nehalennia med helgedom på ön Walcheren, som "avbildades som en kvinna sittande i en stol med en skål synbarligen fylld med äpplen"15, vilken hör samman med Mödrarna och ymnighetsgudinnorna av vanernas ätt.

Davidson menar att man inte nödvändigtvis behöver dra slutsatsen att de skandinaviska berättarna skulle ha gjort en sen efterbildning av keltiska idéer; hon avvisar det bland annat mot bakgrund av den signifikanta skillnaden mellan äpplestölden i historien om Loke och Tjatse å ena sidan, och historien om frukten som rövas från ett träd i den iriska sagan om Tuireanns söner. Hon menar här att Iduns äpplen aldrig omtalas växa å¨ett träd utan förvaras i en skål vilket gör det möjligt att röva bort både henne och klenoderna.

Mimer och Höner

Mimer var den visaste av asarna och beskrivs av Snorre som väktare över källan vid världsträdets fot. I andra källor omnämns han som gisslan till vanerna16, där han dödas och där Oden tog hand om hans återsända huvud så att han kunde rådfråga det i stunder av villrådighet och fara.[Note 30] Mimers gestalt "flyr undan oss in i dunkel eftersom uppgifterna om honom är förvirrande.

Detta gäller enligt Davidson också Mimers följeslagare till vanerna, Höner. Han är inte bara den bildsköne dumskallen från gisslanutbytet med vanerna, han omnämns som en av gudarna som deltog i människans skapelse - i Voluspa sägs han ha skänkt människan intelligensen. Skalderna beskriverna honom som Odens och Lokes vän, och han är en av de gudar som skall bygga upp världen på nytt efter Ragnarök.






Problemet med Balder, enligt Davidson, har att göra med de två vitt skilda versioner som föreligger av Balders död - den ena Snorres, den andra Saxos.

Det äldsta omnämnandet av Balder finns i den andra trollformeln från Merseburg, vid sidan av Phols och Wodan:

Phol och Wodan red till skogen,
då vrickade Balders fåle sin fot.
Då sjöng Sihngunt och Sunna, hennes syster.
Då sjöng Friia och Volla, hennes syster.
Då sjöng Wodan, mångkunnig i konsten...

Davidson menar att Friia är Wodans maka, och att Vol (Phol) och Volla möjligen är fruktbarhetsgudomligheter. Sunna och Sihngunt har identifierats med Sol och Måne. Davidson framhåller att Balder måhända bara är en titel, eller en heros som får hjälp av gudar och gudinnor. Namnet Baldæg i de tidiga anglo-saxiska krönikornas kungagenealogier skall bokstavligen kunna betyda `klar dag' varför en teori konstruerats om Balder som en himmelsgud - att jämföra med Snorres skildring av honom som en strålande skön gestalt.[Note 31]

Diskussion om Nordens gudar och myter

Boken skrevs redan 1964, [Ref. 16], men har översatts 1966 och utgivits i 7:e tryckning 1993 enligt [Ref. 17]. Troligtvis har inga större uppdateringar av texten gjorts, varför jämförelser med aktuell forskning och tolkningar av källor är något utdaterade.

Note 29

Jag frågar mig om Davidsons återgivning här är helt korrekt; utsägs verkligen att de övriga delarna ligger i Asgård? Eller kan Asgård uttolkas som en avlägset liggande plats, och inte det egentliga hemmet för Odin och hans folk?

Det ska väl rätteligen omnämnas som Midgård, platsen där asarna bosatt sig.

Note 30

En möjlig tolkning är väl att både myterna om Mimer egentligen utsäger samma sak; Mimers huvud - återsänt av vanerna då Höner befinns vara mindre duglig som hövding, vilket Asarna sagt honom vara - bevaras för att kunna bistå med kloka råd. Den omsorgen löses genom att han förbindes med kunskapens källa, och `blir dess väktare'.

Note 31

I [Ref. 45], Goterkällan, omtalar Ingemar Nordgren Balder såsom föremål för en solkult!

I jämförelsen med anglo-saxiska kungar är också intressant att beakta Snorres berättelse i Ynglingasagan där Balder, en av Odens söner, sätts att härska över en del av Saxland under asarnas färd mot Norden. Se [Ref. 4], Was Odin a genuine human being? för en utförligare diskussion.

Thor Heyerdahl & Per Lillieström

[Rev 0.1], 2003-08-30, Written by Wilmer Thomas (work still in progress).

Jakten på Odin

Kong Alfreds rapport om norsk polarferd (s 86ff)

Kung Alfred fick besök av en mäktig hövding från Nord-Norge, Ottar. [...] Han sade kung Alfred att han bodde längst i norr av alla norrmän, norrut vid Västerhavet. [...] Landet sträckter sig längre norrut men är helt obebott så när som på finnar [== samer] som jagar på vintern och fiskar på sommaren. När han en gång ville utforska landet längre norrut seglade han 'nordover langs etter landet'. Efter tre dagsreser [och] ytterliggare tre dagar [...] böjde sig landet österut eller så gav sig havet in i landet, han visste inte vilket. När han fick västlig vind seglade han så österut under fyra dygn. Då böjde sig landet söderöver eller så gick havet in i landet, han visste inte vilketdera. `Derpå seilte han sørover langs etter landet, så langt han formådde å seile på fem døgn. Da møtte han langt der oppe en stor elv og seilte innover landet.'


Författarna inom det som kommit att kallas Västgötaskolan har under senare år både bemötts och granskats, och i en del fall givits ett visst mått av upprättelse för sin vilja att lyfta fram frågeställningen om på vilka grunder den under hela 1900-talet fast rådande teorin om forntida Sveriges ursprung i Mälardalslandskapen.

Ett kritiskt bemötande fick de av Lars Gahrn 1988, som i sin avhandling [Ref. 24] granskade Sveariket i källor och historieskrivning. En online publicerad artikel finns återgiven under [Ref. 89].

Där Gahrn måhända en smula subjektivt bedömt Västgötaskolans författare utifrån den härskande Svealandsteorin, kan däremot t ex Henrik Janson 1999 i [Ref. 33] sägas mer objektivt ha redogjort för de olika teorier och hypoteser som varit en förutsättning för, och en konsekvens av, produktionen hos Västgötaskolans författare.

Holger Bengtsson

[Rev 0.1], 2003-09-19, Written by Wilmer Thomas (work still in progress).

I [Ref. 13] återutgavs Holger Bengtssons skrifter i fakismiltryck, dels sammanställningen Svetjud - Sveafolket från Kinnekulle Upland, dels en utgivning i tryck av den "gammaldags disputation" som Holger Bengtsson inbjöds till och genomförde som en diskussion kring en rad teser, med vissa forskare som opponenter.

Svetjud - Sveafolket från Kinnekulle Upland


Historiedisputationen i Skövde


Carl-Otto Fast

[Rev 0.1], 2003-08-13, Written by Wilmer Thomas (work still in progress).

Som en del i [Ref. 22] samlades 1984 ett fakismiltryck av en rad artiklar skrivna av Fast mellan 1933 - 1945, publicerade främst i Västgötsk dagsspress. Dessa summeras kortfattat under Det äldsta Götalands historia, på sida 134.

Innehållet i dessa artiklar kan senare sägas ha koncentrerats i den bok som sammanfattas under Götaland, den forngermanska diktningens landskap, på sida 135. Denna bok publicerade Fast 1945.

Det äldsta Götalands historia

Artiklarna i Fasts serie Det äldsta Götalands historia bär undertiteln Geografisk-fysiska synpunkter, och kan sägas vara ett försök att återuppta en sedan seklets första årtionden nedlagd strävan bland historieforskare att söka en verklig förankring till de miljöer, platser och personer som omnämns i den fornnordiska diktningen.


Götaland, den forngermanska diktningens landskap

I boken Götaland, den forngermanska diktningens landskap, med underrubriken Eddan, Nibelungenlied, Beowulf i geografisk-fysisk belysning, sammanfattar och tydliggör Fast de tankegångar han under de föregående åren sammanställt i en rad artiklar (se Det äldsta Götalands historia, på sida 134).

Under årens gång kan Fast tyckas ha blivit alltmer bitter över den ofta förnedrande attityd eller, i bästa fall, absolut tystnad varmed hans alster bemötts. Talande är hans avslutande ord i Inledningsavsnittet:

"De slutsatser, författaren dragit av sina undersökningar, hava sedan ett tiotal år offentliggjorts i olika tidningar, tidskrifter och böcker och stå i sin helhet oemotsagda kanske tack vare den sakliga tystnad ansvariga fornminnesvårdande kretsar ålagt sig."17

Mac Key

[Rev 0.1], 2003-09-19, Written by Wilmer Thomas (work still in progress).

Här summeras de två böckerna En annorlunda historia, [Ref. 35] och Myten om Ubsola, [Ref. 36].

En annorlunda historia

Mac Key fokuserar på lokalisering av den forntida kultplatsen Ubsola, och redovisar en rad synpunkter som i hans mening talar för åsikten att det forntida Sveriges vagga stod i Västergötland.

Han finner en intressant kulle i Ledsjö socken, Västergötland, intill en sjö han vill kalla Kullsjön (Kolsjön) och nära en gård med namnet Uppsala. Denna kulle har enligt Key aldrig undersökts efter arkeologiska lämningar och fynd, men uppvisar ett mönster av stenläggningar med särskilda vinklar som han tolkar såsom en urgammal uppställning för en solkult, alltså en fruktbarhetskult.


Myten om Ubsola

Boken Myten om Ubsola omfattar en nytryckning av boken En annorlunda historia, kompletterat med dels kommentarer om bemötandet av denna första bok, dels nya synpunkter och fynd som Mac Key menar sig ha gjort kring frågan om Svearikets uppkomst.

En mycket intressant del i detta är den upptäckt Mac Key gjort av s k gropmileugnar, en forntida och tidig variant av järnutvinning.


Verner Lindblom

[Rev 0.1], 2003-09-19, Written by Wilmer Thomas (work still in progress).

Götland - Sveriges vagga?


Lauritz Weibull

[Rev 0.1], 2003-07-30, Written by Wilmer Thomas (work still in progress).

Nordisk historia: forskningar och undersökningar

Summering av en läsare:


Titeln är: Nordisk historia : forskningar och undersökningar. 1, Forntid och vikingatid (Weibull 1948).

När man i samtida vikingatida beskrivningar om väderstreck (t.ex. reseskildringar om resor längs Norges kust) är ständigt beteckningarna förskjutna så att när man reser längs Norges kust (vilket ju är åt NO) beskrivs detta som norrut, alltså en förskutning med ~45 grader. I modern tid, påstår Weibull, finns det svenska bönder som om man frågar dem vilket håll som är söder pekar åt sydväst.

Vad blir då slutsatsen? Först av allt bör man i alla antika vittnesmål (inklusive Adam av Bremens) om Nordens geografi räkna med denna förskjutning. För de nordiska informanterna kallade regelbundet norr för nordost.

Förklaringen till detta har att göra att solen efter vintern först skymtas i sydväst, varför denna punkt blev kallad söder. (Jag tror mig minnas att slutsatsen var denna, men är inte säker).


Om fornborgar

Namnet fornborg på de arkeologiska lämningar som här diskuteras är inte helt adekvat och därför lite olyckligt valt, då fornborgsforskningen idag är tämligen ense om att de representerar ett flertal olika funktioner och användningsområden, och ibland har säkert en och samma borg fyllt en eller fler av dessa, medan i andra fall endast en funktion varit av betydelse. Användningsområdena för borgarna kan också ha varierat med tiden, och varit olika för en och samma borg under olika brukningsperioder.

Tidigare studerade man oftast fornborgarnas läge i förhållande till den närmast belägna järnåldersbygden, dvs i första hand de synliga gravfälten. Låg borgen ute i bygden, tolkades den som en offensiv borg. Låg den däremot ute i skogen, ett stycke från bygden tolkades den som tillflyktsborg, en s k defensiv borg. Stenberger ansåg att tillflyktsborgar kunde ligga båda avskilt och nära bygden, emedan offensiva borgar låg vid vitala vattenleder

Enl. Engström delade Ambrosiani 1964 in fornborgarna i
(1) Boplatsborgar, intill bebyggelse av gårds- eller bykaraktär
(2) Tillflyktsborgar, i isolerat läge i förhållande till bebyggelsen
(3) Farledsborgar, [längs vattenleder i Mälaren]
(4) Gravinhägnader, utan strategiskt läge

Engström presenterar i sin avhandling om Torsburgen 1984 flera mycket mer avancerade indelningar av fornborgar, som jag skall använda som utgångspunkt för min tolkning av Mössebergs fornborg:

Fornborgar kan topografiskt indelas i:
(1) Höjdborgar
(2) Flatmarksborgar
(3) Borgar i sjö eller myr

Funktionsmässigt kan de delas in i:
(1) Offensiva borgar: Bevakning och spärr av farled, vägstråk eller gräns. Signalplats i bevakningssystem. Brohuvud, exempelvis piratnäste. Replipunkt för uppbåd. Tvångsborg för centralmakt. Uppbådsplats.
(2) Defensiva borgar: Tillflyktsborg, befäst boplats, gård eller by. Administrations- centrum. Hövdingasäte. Marknadsplats, hantverkscentrum. Skydd för djur och lös egendom.
(3) Div användningsområden: Gravhägnad. Kultplats. Tingsplats, Judiciellt markerat område för marknad och hantverk. Fångstsystem. Djurinhägnader mot rovdjur och tjuvar.

Borgarnas upphov har ansetts vara:
(1) Inre stridigheter
(2) Kollektiva värn mot yttre fiender
(3) Ekonomisk-social förändring i samhället, som framväxten av en organisation

Idag vet man, genom arkeologiska utgrävningar och inventeringar att det kan finnas gamla boplatser i nära anslutning till fornborgarna. Ett visst samband mellan fornborgar och ortsnamn har konstaterats av arkeologer och ortnamnsforskare. Magnusson tar bl a exempel som borg (ex Borrås, Träleborg etc), -sten (ex Trästena) och skans som namnformer som antyder borgar.

1See [Ref. 32], Summary, p. 327ff.
2Se [Ref. 17], s.7, Mytskaparna.
3Jämför Discussion on Adam of Bremen, på sida 121, och [Note 28].
4Se [Ref. 17], s.15, Myterna i ny belysning.
5Det vill säga från 1930-talet; jmf [Ref. 18] med utgivningsår 1964.
6Se [Ref. 17], s.16, Myterna i ny belysning.
7Se [Ref. 17], s.18, Myterna i ny belysning.
8Se [Ref. 17], s.20, Myterna i ny belysning.
9Se [Ref. 17], s.22, Den prosaiska Eddan
10För en online-version, se [Ref. 66].
11Jämför Saxo, [Ref. 26], som beskriver konflikten mellan `trollkarlarna och jättarna'.
12Jämför Bæksted, [Ref. 14], s. 68.
13Intressant att notera att det är just dessa tre gudomar som Adam av Bremen omtalar i sin skildring av den "hedniska" kulten i forntida Sverige.
14Citat från [Ref. 17], p. 164, De gåtfulla gudarna.
15Citat från [Ref. 17], p. 165, Brage och Idun.
16I Eddan vaktar Mimer källan, författarens anmärkning. Även Snorre anger Mimers roll såsom gisslan, i Ynglingatal (Heimskringla).
17Se [Ref. 22], Götaland, den forngermanska diktningens landskap, s. 9.